Jag vill efter denna korta period av vila och i tiden inför säsongsstart passa på att dela med mig av mina personliga upplevelser och åsikter om tiden som gått och det som står framför oss. För er som mår dåligt av när uttryckssättet blir för krystat så får jag nog rekommendera att upphöra med att läsa nu, det blir nämligen lätt blödiga känslor när jag tänker på och skriver om det här. Likaså de som inte orkar läsa längre texter. En kombinerad års- och framtidskrönika skrivs bara en gång om året.

Först och främst vill jag tacka för fortsatt förtroende som föreningens ordförande. Det här är för mig en ära som sträcker sig utöver det vanliga. När jag förra året vid den här tiden tillfrågades om jag ville bli ordförande i denna supportrarnas förening blev min första tanke att det inte går, och det av flera anledningar. Känslan av ära, stolthet och framförallt drivlust inför själva initiativet tog dock över varpå jag kände att saken var klar. Jag ville göra det jag kan för att få det här att bli bra, för att Bajare skulle få en för Sverige unik företeelse att vara stolta över, och det ur skuggan från skammen som fäljde av att våran mest segerrika sektion i en av landets största sporter hade gått i konkurs.

För skam var det jag kände. Så typiskt att det hände i Hammarby. Så typiskt att mycket av resultatet skedde i internkonfliktens namn. Så hemskt att det kändes som att Stockholms stad inte brydde sig. De sket i oss. Jag glömmer aldrig den kamp vi aktiva supportrar förde ända in i slutet. Vi satt där, match efter match, och det gjorde ont i magen. Vi drog efter en match iväg på en minimanifestation till stadshuset där jag minns att jag höll ett kortare tal, slagrop ekade och bengaler brändes. Vi hade en tro på att det skulle gå att lösa. Av alla livräddningsförsök som gjort under åren tyckte jag att det som aktiva supportrar tillsammans med spelare och en intressegrupp utförde kändes bra, och trovärdigt. Men det var som att det motarbetades, och så blev det som det blev. Jag tror inte det hade behövt ske om de krafter som fanns hade fått spela ut mer. Jag kommer aldrig glömma den där vintern och våren. Jag blir fortfarande arg när jag tänker tillbaka på den, samtidigt som jag blir rörd och stolt över på det sett som supportrar och en del spelare tillsammans jobbade. Jag skulle kunna skriva en bok om den tiden, den gör mig fortfarande rörd och får mitt hjärta att klappa extra mycket. Det var hur som helst då som det verkligen utkristaliserades vilken kraft och vilket intresse som finns för att vi inte ska placeras i graven.

För likväl som att konkursen och det sätt som den skedde på kändes typisk för Hammarby, så var det väl också det som är det typiska för Hammarby som också tog en stor del av stoltheten tillbaka, nämligen en enorm kraft hos supportrarna. Ty jag är övertygad om att skapelsen Bajen Fans Hockey inte hade kunnat ske i särskilt många andra supporter/klubblags-kulturer, om ens någon. Och det var den kraft som visades under sista året, i vilket det bland annat fanns ett ökande engagemang från yngre supportrar, som gjorde att jag var övertygad om att Bajen Fans Hockey skulle fungera.

När arbetet med Bajen Fans Ishockeyförening började så gjorde sig fortfarande en del meningsskiljaktigheter påminda och ur det uppstod också från annat håll försök till smutskastande av mig och några till. Det var och är något som för mig fungerar som en tändvätska starkare än blod innebär fortlevnad för vampyrer.

Hur som helst så står vi här nu, och med facit i hand känns det fantastiskt. Inte att Hammarby Hockey gick i konkurs, men att Bajen Fans Ishockeyförening uppstod, att det skedde så snabbt, och med så många krafter från så olika håll. Jag tänkte redogöra lite för mina tankar kring vad BF Hockey har skapat hittills, vad det belyser, och hur framtiden ser ur med dess svårigheter och möjligheter.

Supporterskapet

BF IF har blivit något mer än en hockeyförening. Det har blivit en del av företeelsen Hammarby i en form som skapar intressanta möten och blottar svårigheter och möjligheter på flera olika nivåer på ett väldigt konkret sett.

Bajen Fans Hockey har gjort att flera fått sina synsätt vidgade när det gäller hur olika Bajare med andra bakgrunder tänker. Supporterskapet är komplext och det är flera mänskliga mekanismer och förhållanden som ligger bakom, som förklaringar både till att själva supporterskapet finns, men också till de olika sätten att leva ut det. Men i det faktum att det är så komplext finns också det faktum att det är väldigt dynamiskt. Det är en samling av känslor, från människor med olika bakgrunder och livssituationer, för samma företeelse. Företeelsen är Hammarby och en väldigt dynamisk samlingspunkt har blivit Bajen Fans Hockey. Jag tror att ett kapitulerande inför komplexiteten är detsamma som att gå förlorande ur spelet, medan en omformulering av komplexiteten till ordet dynamiken är att gå vinnande.

Jag tycker det är bra att visa för de personer som representerar ett cyniskt synsätt där rätt är rätt och fel är fel utifrån givna föreställningar, att det finns en dynamik bortom det enkla och att den kan ge värden i verksameten som inte det enkla och cyniska kan ge. Ett sådant värde kan vara hur en väldigt stor variation av olika människor utvecklas i verksamheten, inte utan att ha kvar det som finns med sedan förut, och därmed utvecklas som människor.

I tider som dessa är begreppet supporter laddat. I alla fall när det handlar om en klubb som Hammarby. Jag har mina åsikter, många med mig har likadan. Många andra har andra. Det är givetvis ett problem att synen på vad ett supporterskap är, inte är enhetlig. Allt hade varit enklare. Jag tror i alla fall att Bajen Fans Hockey kan vara det som för olika sorters synsätt och supporterbakgrunder närmare varandra än något annat. Ibland kommer det bli konflikter, men det ska inte hindra vårat gemensamma mål.

Bajen Fans Hockey är fansens förening. Under året har det blivigt tydligt hur många som begreppet fan/supporter inkluderar. Inte för att jag eller andra inte vetat det, men det har i alla fall blivit en påminnelse för en sån som mig som rör sig i det mest resande, hetsande, tifoskapande och sjungande kretsarna att supporterskapet kan vara äkta på olika sätt. Till exempel tränare Tommys nära och kära som har en anda av Bajen som om Bajen vore en familjemedlem. Som sagt, inte för att jag inte trodde det tidigare, men det är inte förrän man upplever det själv och lär känna ännu fler människor som det blir påtagligt på nivån att man förstår vikten av att lyfta fram det än mer. Det är många som är fansen i fansens förening, om än på olika sätt. Ryggraden i föreningen är inte enhetlig utan består av flera delar som gemensamt håller upp och utvecklar verksamheten. Hade en av dessa delar inte funnits med, hade det inte gått så bra som det gjort och framtiden hade sett betydligt svårare ut.

Ett år bakom oss med hårt kämpande och glädje

Året som gick blev fantastiskt, på många sätt. Jag har fått nöjet och äran att jobba tillsammans med så många personer som är så mycket Bajare att de nästan formar en grönvit tryckvåg av den mängd grönvit färg de har i kroppen. Att ha dessa i ryggen precis som att få backa upp bakom deras  rygg, är en grym känsla! Det har även tillkommit personer som kanske inte haft Bajen i blodet från början, men som ställt upp på det här initiativet och förklarat entusiasm inför framtiden som skapar lika mycket stolthet och visar att föreningen berör många fler än vad vi kanske vet.

Det svåraste med uppbyggnaden var först och främst sammanflätandet. Den första och mest grundläggande delen av uppbyggandet kom jag in i den senare delen av, där det främsta jobbet satts av Mangan, Jack, Monika, Sverrre med flera. Efter att de lagt det första lagret kom vi fler in och började arbeta med nästa steg, och så fortsatte det. Trots mycket hårdarbete första året har vi ännu inte satt hela grunden för föreningen och mer sammanflättande kvarstår, vilket jag återkommer till lite längre ned.

Den inledande perioden stördes som redan nämnt också av försök till att misskreditera oss från ett extremt litet håll, en misskrediteringen som blev allt mer desperat och övergick till en blogg som säkerligen många sett. För mig personligen är det en extremt stor injektion av extra energi till vilja att bevisa att detta initiativ var det bättre, och att i initiativets grundfundament finns visandet att allt inte är svart eller vitt.

Året gick och vi sattes inför prövningar, externa och interna. Externt handlade det främst om det  var svårt att presentera våran förening för olika instanser, konstant fick vi höra om Hammarby Hockey och det eknomiska, trots att vi förklarade att det här är en helt ny förening med helt nya personer i beslutsfattande positioner. Internt fanns det åsiktsskiljaktigheter i vissa saker som gav oss nya erfarenheter, inget märkvärdigare än vad som naturligt uppstår i dessa sammanhang och även med anledning av den press som vi kanske omedvetet började känna när det blev större intresse än vi trott. Det vi tar med oss från året är ännu mer kunskap om oss själva som människor och som förening, och vilka olika effekter som kan uppstå i drivandet av en verksamhet som denna. I detta återstår givetvis också mer kunskap att få, beslut är sällan skrivna i sten.

När det gäller spelarna och ledarna var insatsen givetvis lika beundransvärd och annorlunda som för oss i styrelsen. De spelare som var med från början hade inte riktigt räknat med det tempo som skruvades upp, istället för den nedtrappning eller skojspelande som kanske var tilltänkt. Förändringen blev för omfattande för flera, på vilka ingen skugga alls ska falla. Alla som var med bidrog med sitt och ska för det ha tack!
Det går inte tala om spelartruppen utan att ta upp den under säsongen nästan myomspunna företeelsen ”veteranerna”. Dessa slöt upp bakom idén tidigt och var extremt starkt bidragande till att det här möjliggjordes, och lyckades knyta ihop historia och framtid på ett sätt ingen annan hade kunnat göra.
Och när det gäller ledarna skulle de inte bara testas i organisering av spelare som egentligen tänkt sig ett lite lugnare tempo än vad som utvecklades till. Det blev också test i att arbeta med en något annorlunda sammansättning styrelsemedlemmar, varav en del, som mig, är/var rätt så värdelös i de mest grundläggande kunskaperna om hockey och föreningsarbete. Plus en del andra saker att ta ställning till och fundera över…

Sista matchen, känd som Bajenkvällen, var den ultimata upplevelsen. Jag tror aldrig att jag kämpat så hårt för något, heller aldrig känt mig så utslagen dagen efter, för att tillsammans med övriga skapa en kväll som gav en sådan glädje för så många. Det var en enorm arbetsinsats av flera personer och att det fick kulminera i det stora intresset som blev, innebar det galnaste och stoltaste ögonblick jag upplevt. Jag tycker den sista matchen fungerar bra som symbolik för året, från spelarnas och ledarnas ansträngningar och insatser, till alla övriga i organisationen som på olika sätt dragit sitt strå till stacken. när det gäller hur och ett bevis på att vi fick igång starka krafter  som uppskattade det som vi gjorde.

Ett år framför oss – utmaningar i svårigheter och förändringar

Det finns ett synsätt som jag tycker man måste ha som utgångspunkt i det fortsatta arbetet. Och det är att det var en tuff början och mycket har gjorts – men det var verkligen bara början. Det kommer bli ännu tuffare, svårare och mer för föreningen att göra.

Svårigheterna är flera och stora. Vi är en förening med ambitioner att klättra, klättra och klättra. Vi kommer dock aldrig klättra hela vägen utan att vi känner att vi har organisation och ekonomi för det. För att ha det är det en del grundläggande förutsättningar som måste bli bra, där vi nu i princip står på noll. Brist på förrådsutrymme och arena utifrån behov är de två största problemen vi brottas med och kommer ägna betydande kraft för att lösa. Utöver det har vi viktiga förstärkningar att göra organisatoriskt, det finns en konstant behov av fler ambitiösa människor som vill hjälpa till. Vi är fortfarande i skedet där vi bygger grunden, och det är extremt viktigt att grunden blir bastant i sin form, så att svårigheter kan överbyggas och omformas till ytterliggare delar av grunden.

Förutom det organisatoriska så är också det faktum att vi nu inte befinner oss i perioden av ”nyhetens behag” en svårighet. Många supportrar hakade på tåget för den kultaktiga stämpel som blev och för att hjälpa till i den yttersta uppstarten. Alla dessa kanske inte känner samma glöd detta år. Vidare blev det förra året en hel del uppmärksamhet i media, uppmärksamhet som nu i Divisionen Ingenstans inte kommer att komma lika mycket gratis. Det kan ge konsekvenser på sponsorer och nyfikna åskådare. Därför är det viktigt att vi analyserar vad som var bra förra året och tar in idéer, förslag och strömningar och kokar ihop det till vad som fungerar detta år.

Förändringarna inför de kommande år blir flera. Vi tar ett steg upp i den sportsliga nivån och bör därför också ta ett steg uppåt organisatoriskt. Jag tycker inte att vi ska jämföra oss med andra föreningar på samma sportsliga serienivå allt för mycket, strävan bör vara att ligga framför. Svårigheterna är som redan nämnt många, men möjligheterna likaså och för att göra dessa lyckosamma så krävs ett utvecklande av organisationen till flera delar. Den stora förändringen som sker detta år är uppstartandet av en hockeyskola med allt det som krävs för att det ska gå runt. Det här blir föreningens stora grogrund och som den fansens förening vi är så är det också viktigt att se det mervärde ungdomssatsningen ger i att stärka Hammarbykulturen i de yngre generationerna.

Det har också skett en del förändringar på det personliga planet i styrelsen. Fem personer har gått ut, fem personer har tillkommit. Mangan, Carina, Dick, Joel och Jocke har alla givit det de kunnat och utan deras insatser hade inte säsongen blivit som den blev. Ett särskilt tack vill jag rikta till Mangan som jag känner är lite den vakande ”anden” över föreningen. Han klämde fram idén om det här och även om flera kanske haft en sådan tanke så var det han som tryckte fram det som mer än bara en tanke. Att han är föreningens ande som vilar över oss och skänker oss trygghet gör att det känns extra bra att ha honom i den nya valberedningen! Samtidigt hälsar vi Hasse, Anton, Robin, Felicia och Dippe välkomna in i styrelsen. Jag tycker det är grymma personer som tar över stafettpinnarna och hoppas att det ska märkas i arbetet också.

Svårigheterna och förändringarna är utmaningar. Den utmaning som utgör det kanske viktigaste delen i att behärska förändringarna och svårigheterna, är det som jag redan berört, breddandet av organisationen. Ett ideellt arbete av den här omfattningen kräver stora uppoffringar och många stora uppoffringar har redan gjorts, i alla nivåer av organisationen. Det finns alltid en fara att stora delar går in i väggen på grund av alla förväntningar och förhoppningar som finns och som arbetas på att tillfredsställas.Vi har redan exempel på det och för att undvika att det blir för vanligt förekommande så är breddandet ett måste. Fler engagerade personer och fler specialiserade roller, förutsatt att samordningen är god, är det som är strävan för oss.

I den förmåga att skapa den bastanta grund som kan forma svårigheter till kunskap och styrkor som jag nämnde i svårigheterna, så finns ett måste att ha en kapacitet i att vara flexibel och lyhörd. För att åstadkomma det tror jag att kommunikation är en otroligt viktig sak. Är inte kanalerna att diskutera med och informera till omgivningen utvecklade, internt och externt, så finns risk att frågor, farhågor och misstankar väcks helt i onödan.    Kommunikationen är något jag kommer fortsätta sätta högt på agendan men det är också något för mig personligen att bli bättre på, både utåt och innåt. När jag ändå är inne på ämnet min personliga utveckling så är förutom kommunikation, så som så många kanske vet, paradoxalt nog själva föreningens fundament – sporten ishockey, något av min akilleshäl och således något jag kämpar för att se och lära mig mer av.

Återkopplingen till tidigare krafter fortsätter. Som alla vet har en av grundförutsättningarna för att vi står där vi står, varit att veteranerna hakade på tåget, såväl som flera spelare från generationen senare. Det är en absolut förutsättning och vilja att få med starka och äkta krafter från förr. Därför är det extra roligt att konstatera att vi nu redan efter ett år ha lyckats knyta till oss ett par spelare som var med i Hammarby Hockeys slutskede, spelare som utgjorde själva grundstommen i det lag som kämpade på så hårt under den sista säsongen, och gjorde mer än bara det sportsliga.

Avslutningsvis:

Till sist vill jag i den möjligtvis något prententiösa tongången passa på att säga att resan bara har börjat, vi knyter nävarna, drar på smilbanden, och fortsätter att köra på. Jag vill att Bajare ska vara stolt över hockeykulturen i Bajenland. Jag vill att man ska vara stolt över det som Hammarby Hockey vann och inte förlorade, jag vill att man ska vara stolt över våran galna supporterkultur, och jag vill att man ska vara stolt över det som nu vi tillsammans tar fram. Jag hoppas ni vill fortsätta vara med på den här resan.

Tack för förnyat förtroende, tack för hela företeelsen Bajen Fans Ishockeyförening, jag älskar det!

/Jakob Uddeholt